Jäklar, vilken fjantig rubrik - men nu får den stå där. (Rubriksättning på blogginlägg är painintheass tycker jag.)
Det ska i alla fall handla om film. Jag gillar verkligen filmer som är lite mystiska (men inte så invecklade så man inte fattar något), gärna med en liten extra twitch så att man själv blir lite lurad. Det behöver inte alls vara realistiskt möjliga saker som händer heller. Exempel på filmer i den genren är “Eternal sunshine of the spotless mind” eller varför inte “Sjätte sinnet” eller “I huvudet på John Malcovich“. Det finns många bra kluriga-mysko-lurfilmer.
Igår kväll såg vi en rätt ny sån här film - “The Nines” - med Ryan Reynolds i huvudrollen. Det börjar med att han är en skådespelare som flippar ut, tänder eld på sitt hus, tänder på på crack och beter sig i största allmänhet. Han blir satt i husarrest i sex veckor i ett hus med en publicisttjej (Melissa McCarthy känd från Gilmore Girls) som “barnvakt”. Ganska snart börjar underliga saker hända i huset och med honom själv och vi slängs in i en tredelad historia som naturligtvis hänger ihop på något sätt. Jag kan varmt rekommendera filmen, det enda jag irriterade mig lite på var Melissa otroliga fnissighet…
Och bara för det blev jag lurad i kväll också. Filmen “Surveillance” bjuder på både en del otäckheter och överraskningar. En rätt våldsam historia men ganska bra när man segat sig igenom första 15-20 minuterna.
Nyss såg jag en dokumentärfilm som jag spelat in som var något av det sjukaste (på ett roligt sätt alltså) jag nånsin sett.
Tydligen finns det ett väldigt gammalt skämt som heter “The Aristocrats” som främst berättas bland komiker och skådelspelare och folk inom showbusiness. Den här dokumentären handlar om själva skämtet och hur det berättas och olika versioner av det. Bitvis skrattade jag så jag nästan grät.
Skämtet i sig går ut på att vara så vidrig och äcklig som möjlig - det går knappt att förklara, läs här, och sedan är det en obligatorisk punchline - “The Aristocrats”.
Hittar du filmen någonstans så den för guds skull om du inte är för känslig..
Här är en snutt ur filmen som jag fann på Youtube:
För ett tag sedan upptäckte jag att mitt webhotell (som fungerar himla bra faktiskt) har en massa program man kan installera med bara ett enkelt klick. Jag har testat några såna och har nu äntligen micklat ihop ett eget fotogalleri. Det är ett hederligt Copperminegalleri och gudibehagligt enkelt att administrera.
Nu har jag inte hunnit fått dit så mycket ännu (bara ett ynka album) men förhoppningsvis ska det komma mycket mer. Jag la även till det i min högermarginal under “annat som är mitt” så gå gärna dit ibland och titta om det finns nåt nytt.
Jag mottar även gärna synpunkter på utseende och funktion hos galleriet. Det finns tusentals parametrar att joxa med så eventuella feltänk från min sida går säkert att rätta till!
Vi ugnsbakar vår julskinka. Alltid. I början på 80-talet hade jag och mitt ex diskussioner om huruvida julskinkan skulle ugnsbakas eller kokas. I hans föräldrahem kokades nämligen skinkan och mina föräldrar ugnsbakade densamma. Jag minns inte vilken metod som härskade hos oss till att börja med (det var 70-tal när vi flyttade ihop så vi turades säkert om), men jag minns julen när ugnsbakningen definitivt vann över kokningen!
Skinkan hade gjorts färdig så när som på griljeringen och provsmakades. Huvaligen! Den var alldeles för salt. Det här var på den tiden när man skulle lägga skinkan i blöt före tillagningen. Jag antar att det berodde på att man använde en annan metod för att rimma den på den tiden. Jag kom då med den smarta idén att man kunde slänga i den i en kastrull och koka den lite så skulle en del av saltet koka ur. Mitt ex jobbade nåt slags sent skift och jag skulle fixa det här på kvällen. Nå, det tog tid och jag skulle bara lägga mig och vila litegrand, somnade naturligtvis som en stock och vaknade med en känsla av att något var fel. Jodå, skinkan stod och kokade torrt, hade kokat i flera timmar och fullkomligt fallit isär i småbitar i kastrullen. Hade jag sovit längre hade det säkert tagit eld.
Så när greven i år försiktigt förde på tal eventuell kokning av grisarslet så hann han knappt påbörja meningen innan jag tog såna idéer ur honom. Vi ugnsbakar - och hör sen.
…med julafton var i alla fall att få vara tillsammans med de här två förtjusansvärda människorna!
En ung man
En ung kvinna
Jag kan inte fatta att de har varit pyttesmå en gång i tiden. Och att jag har haft förmånen och glädjen att få älska och fostra dem. Om jag lyckats någorlunda kan bara de själva svara på. Tack för att jag fick låna hem er en stund! Och nu är ni så där hemskt långt borta igen. Det gick alldeles för fort som vanligt.
Förresten - dokumentärern “99 år och evigt ung” måste ni bara se om ni inte gjort det. Tyvärr verkar den inte gå att se på SVT Play men så här skriver de om den på SVT:s hemsida:
“Dansk dokumentär från 2007. Ett porträtt av Ellen Bentzen, 99 år gammal, fastän hon snarare känner sig som 29. Ellen bor tillsammans med sin butler Henry i Pilehuset i Fredensborg. Henry har tidigare varit i kunglig tjänst, men nu har han fått en alldeles egen drottning - Ellen!
Från 31/12 i SVT1. Även i SVT2 3/1 och SVT24 9/1″
En helt underbar film om livsglädje. Som Ellen skulle jag vilja bli när jag blir gammal. Vilken humor! Vilken värme! Och vilken framåtanda. Hon köper dator och börjar maila och åker till Amerika bl a. Se själva. Man blir alldeles varm i hjärtat.
Och jag tänker på min mamma som är 76 och som verkar vara på väg in i sitt eget land. Nu har mina bröder talat klarspråk med henne och sagt att hon o pappa måste prata med läkare om hennes tillstånd. Hon minns mindre och mindre och gör ingenting hemma längre. Min pappa gör allt och liksom täcker upp hela tiden. När min lillebror berättade att hon inte ens klarade av att koka spaghetti (hon bläddrade i kokböcker men gav upp) nyligen så förstod jag nog mer hur allvarligt det är. Jag som är där rätt sällan ser det inte lika tydligt som han som är där nästan varje dag.
Ställde mig på vågen nyss. Naken, nykissad och utan att ha ätit frukost. Det var som jag befarade. Jag tangerar nog mitt viktrekord (om man inte räknar när jag varit gravid då) och nu är jag less på det här. Mina kläder passar mig knappt längre och det känns allmänt olustigt.
Fyra kilo på åtta veckor - kan det vara en möjlighet? Jo kanske. Fyra kilo må låta löjligt för den som är rejält överviktig men för mig är det skillnad mellan rejält plufsig och trivsam vikt. Så det är väl bara att bita ihop [!] och sätta igång.
Ett aber är den här j-a kylan. Min hud i ansiktet gillar definitivt inte när det är 8-10 grader kallt. Jag har besvär med torr och röd hud och både kyla och värme förvärrar saken. Senaste tiden har det varit så här kallt varenda dag och det gör mig ovillig att gå ut över huvud taget. Men jag får väl svepa in huvudet i en sjal så jag kan promenera ändå. Träningen har legat nere sen före jul eftersom träningslokalen ligger i stan och det är halkigt som fan och jag hatar att köra bil. Ja, ni ser. Det finns hur mycket ursäkter som helst för att bara vara hemma och vegetera. Dåliga sådana kanske. Men i morgon ska ska jobba och då åker träningskläderna med! Gymmet ligger två hus från jobbet så det är jättebra.
Maten då? Antingen får jag köra Hälsovakten igen eller försöka dra ner på allt ändå. Jag är så himla nyfiken på GI-metoden men vet inte om jag skulle överleva utan bröd och potatis?! Och alla såna där dieter som innebär att man ska äta nåt annat än övriga hushållet brukar ha en tendens att inte bli av. Ja, jag vet inte. Usch. Jag skulle behöva en PT tror jag. En sån där Anna Skipper eller nån annan hemsk person som stod bredvid och skällde och peppade. Jag har så dålig karaktär så det är inte klokt.
Ok då. Då kör jag officiell invägning här då så kanske det sporrar mig. Redovisning en gång i veckan kanske.
