Kristina af Knusselbo

Det här fick jag i min mail nyss. Jag bara älskar automatöversättningsprogram!

”Rubrik: Trevligt att träffas

Trevligt att träffas Hur mår du idag?, Mitt namn är Karin 5,7 Höjd, mässa i slutförandet, jag såg din profil idag på (boktipset.se) och efter att ha gått riktigt det jag flyttades med kvaliteten jag hittade i din profil, vilket gör att jag blev intresserad av att veta dig mer. men jag kommer vilja att ni inte denna sträcka, ålder eller färg dosen ingen roll, men vad maters är kärlek och förståelse och att vara ärliga mot varandra. Jag kommer att vilja att ni kontaktar mig riktigt min direkta postadress så att jag ger dig min bild och berätta mer om mig (xxxxxxxxx) Jag har något mycket viktigt att berätta you.Good att höra från dig, (xxxxxxxx) Din dröm kärlek. ”

—

Goddag yxskaft.

Tags: Humor, idioter

Varje gång vi kommer till byn så fylls mitt hjärta av en speciell känsla. Älven, husen, de slingrande byvägarna. Här skulle jag kunna tänka mig att bo. Om det inte var för långt till jobbet, om inte om och så vidare. Men inte i torpet. Där går det inte att bo. Det är för sunkigt, ligger fel, har ingen el sen svärmor sade upp den, har inget vatten och avlopp och så vidare… Det skulle kunna bli en hyfsad sommarstuga om man rustade upp den, men idag känns det enbart sorgligt att öppna dörren och känna den unkna källardoften. Det enda som är magiskt här är de naivistiska akvarellerna som smyckar väggarna som en sorts tapeter. Spelkvinnan, grevens farmor bodde här så gott som hela sitt liv. Här bodde hon. Det är ofattbart. Och med ett barn också. Tänk. Ett stort och ett litet rum. Inga moderna bekvämligheter.

Men någonting särskilt är det med byn. När man åker träbron över älven, cyklar till kulturcaféet och äter kladdkaka, äter thaimat på Pönkun, badar i den kalla sjön. Här skulle jag kunna leva.

Dalarna forever.

(Bilderna tagna med iPhones Hipstamaticapp, därav den blå tonen)

Tags: Dala-Floda, Dalarna, längtan

Jag läser så väldigt många bra saker i bloggar. Och dum som jag är får jag för mig att alla andra naturligvis läser samma bloggar som jag gör. Och så är det ju inte. Därför bör man då och då länka till bra saker för att dela med sig. Vilket jag glömmer. Men nu ska det ske!

Först ut. Wildenstam är en synnerligen klok ung man som skriver så bra. Det kan vara elakt, det kan vara raljerande, men det är alltid bra skrivet. Och den här texten han har skrivit till en sekulär namngiviningsceremoni måste nog vara bland det bästa och vackraste. Det var så där jag nästan önskade att jag själv skulle ha fler barn. *haha* eller inte. Men det kanske finns andra som kan vara intresserade. Det står fritt att använda texten.

Newyn skriver alltid tänkvärda, underfundiga inlägg. Jag måste för det mesta tänka till både en och två gånger när jag läst eftersom de ofta bara antyder vad det rör sig om, men det här problemet känner jag igen alltför väl. Jag är inte heller någon maskin, även om det skulle förenkla tillvaron betydligt.

Mona har varit på klassåterträff och det traumat tror jag de flesta av oss kan relatera till. Och så skriver hon ju så jäkla roligt också.

Nattens Bibliotek har alltid intressanta inlägg och hon har också alltid bra länkar i dem. När jag läser hennes inlägg slutar det ofta med att jag har ett helt gäng fönster öppna som jag måste läsa efteråt. Det här inlägget om tvärtomtankar är inget undantag.

Så. Det var några lästips. Nu ska jag gå och mörda en Hawes & Curtisskjorta (d v s ta bort 70-talskragen som jag retar mig på).

Nu har jag uppdaterat till senaste Wordpressversionen och därmed också kunnat hämta hem en app till iPhonen för Wordpress, som gör att det går att nå blogginlägg och kommentarer och blogga lätt från mobilen. Och det verkar ju funka också!

Tags: bloggpyssel

Hade väntat på besked på min magnetkameraundersökning av nacken/hjärnan länge nog (18/3 var undersökningen) tyckte jag för några dagar sedan och ringde vårdcentralen. Undrar vad som skulle hänt om jag inte ringt? Är det så att man ska ta reda på resultatet själv? Jag trodde i min naivitet att det skulle komma ett brev eller nåt. Men nej. Nå, svaret hade kommit men sköterskan skulle be en läkare ringa upp mig. Redan efter en timme ringde en doktor och kom med beskedet att hjärnan var helt ok, ja alltså – meningiomet var helt oförändrat. Nacken, där har jag  tydligen förträngningar/förkalkningar som ger påverkan på ryggmärgskanalen. Jag har även ett diskbråck i nacken. Och det är nåt av dessa saker som orsakar domningarna i handen.

Jag hade lite svårt att förstå vad han sa, eftersom han hade en rätt stark tysk brytning, men han upprepade det hela flera gånger så jag tror jag fick med allt. Vad det sen innebär vet jag inte riktigt. Han skulle i alla fall skicka en remiss till ortopeden så de får titta närmare på vad/om man kan göra något åt det hela eller om det bara är att bita i det sura äpplet och leva med det. Nu förstår jag i alla fall varför det känns som det gör. Det där med förkalkningar vet jag inte om det är samma som artros, i så fall är det nog nåt som jag har ärvt efter mamma, hon har det också.

Ja, så här sitter man igen i väntans tider. På ett kuvert från landstinget. Tycker det börjar bli lite för mycket av den varan på sista tiden. Är det åldern som börjar göra sig påmind kanske?

Tags: nacke, sjukvård

Vi går som vanligt till Jermyn Street eftersom greven vill fylla på skjortförrådet. Vi är i Mayfair, i de fina kvarteren. Går genom Burlington Arcade och passerar fönster efter fönster med de mest luxuösa artiklar. Rolexklockor, cashmerejumprar, jaktkläder, Fabergéägg. I en affär kan man köpa ett litet berg med pingviner i nån slags kristall för £550. En del saker är obegripliga vad man över huvud taget ska ha dem till. Allt är för den som inte riktigt vet hur den ska spendera sina pengar. Visst finns det oerhört vackra saker, som de här askarna, men det är inget jag skulle vilja ha egentligen.

Det lyxigaste vi tar oss för med är att beställa bord och dricka té på The Cavendish hotel. Det var ett av de billigare alternativen, inte alls som på Ritz eller Fortnum & Maison. När vi fått in faten insåg vi snabbt att vi hade kunnat dela på en uppsättning bröd (om man nu fick göra så, det vet jag inte). Vi åt… och vi åt. Det var små snittar, Scones med butter, jam och clotted cream, några små bakelser och så spiken i kistan, tre chokladtryffelbollar. Nej – jag orkade inte äta upp alltihop!

Sen blev även jag lurad att köpa skjortor på Hawes & Curtis. De har alltid mängdrabatt. Herrskjortor 4 för £100 och damdito 3 för £75. Jag har aldrig fallit för några tidigare men den här gången slog jag till och köpte mig tre olika. Vi får väl se hur mycket jag kommer att använda dem. De känns liite för ”damiga” för mig, kanske.

Tags: kläder, London, shopping

Som alltid när jag varit ute och rest förundras jag när jag lägger mig i min egen säng på kvällen och konstaterar att igår gick och lade mig i ett helt annat land och hur fort man kan förflytta sig några hundra mil. London var som alltid för mycket folk, för mycket trappor i tunnelbanan men som alltid trevligt att återse. Vi har bland annat promenerat så jag har skavsår, ont under hälarna och på gränsen till benhinneinflammation, shoppat, åkt kanalbåt på Regent’s Canal och varit på punkspelning. Grevens (och min) vän Matt är basist i punkbandet The Outbursts och de hade ett gig i Camden Town på torsdag kväll. Jag har aldrig hört dem och blev glatt förvånad. Jag är ingen fan av punk, men de var bättre än jag förväntat mig. Annat än The Brazelettes (två japanska tjejer o en kille på trummor) som spelade före Outbursts. My god så enformigt och tråkigt det lät.

Jag lyckades fånga dem på film en snabbis i alla fall. Och nej, jag vet inte varför sångaren är klädd som läkare. Det vet inte Matt heller.

Tags: London, Resor

Äntligen var det dags för besök på hudmottagningen i torsdags, sisådär 8 år för sent eller så. För ett år sedan sökte jag läkare första gången för mina ansiktsproblem. Krämen jag fick då tyckte jag hjälpte lite först men under hösten har det bara blivit värre. Nu är jag röd på kinderna hela tiden och på sistone även på näsan, lite i pannan och på bröstet.

Hudläkaren konstaterade väl samma som jag, att det verkar vara rosacea. Hon skrev ut tetracyklintabletter och en gel. Tabletterna ska jag äta i tre månader. Är det bättre efter en månad kan jag dra ner på dosen. Sen får man hålla på och mickla lite med tabletter och gel beroende på hur man mår. Jag hoppas verkligen det kan bli bättre. Men det känns som att jag borde sökt för länge sedan, innan ansiktet blev konstant rött. Nu kanske det är för sent. Hon fotade mig också och jag fotade mig själv när jag åkte hem för att ha ”bevis” för hur jag såg ut då.

Inte för att jag nånsin varit en skönhet, men det här känns mer socialt handikappande än vad jag trodde det skulle göras. Finner mig själv ståendes i badrummet med foundation och grejer, jag som aldrig brukar sminka mig.

Tags: rosacea

Mymlans bloggtema ”mat” denna vecka lockar mig att skriva och jag ser till min förvåning att det är över en månad sen mitt senaste inlägg här på bloggen. Jag har varken haft inspiration eller tid att skriva något. De gånger jag tänker skriva om nåt aktuellt så ser jag i min RSS-läsare att nån annan redan skrivit om det och då känner jag mig tjatig om jag också ska skriva om det – och tänker jag skriva nåt mer personligt så stupar det oftast på att jag censurerar mig.

Men mat! Det är ett ämne som engagerar mig på många sätt. Jag har ett oerhört komplicerat förhållande till mat, men inte på nåt ätstörningsvis utan jag har ett problem som jag känner mig väldigt ensam om – jag är rädd för att smaka på okänd mat! Folk fnyser ofta åt detta och avfärdar mig som kräsen och det är jag väl till viss del också men det är bara en sida av problemet. Det är att ta något helt okänt på gaffeln och föra det till munnen som är svårt för mig, nästan som en fobi.

Alltihop bottnar i min mammas förhållande till mat. Mamma växte upp under andra världskriget, under ransonering och hårda tider. Då fick man minsann äta det som bjöds och ofta tvingades hon att äta sånt som hon absolut inte tyckte om. Så elak skulle hon minsann inte vara mot sina barn. Detta slog då över åt andra hållet och hennes ”lösning” blev att vi (4 barn) inte ens behövde smaka på sånt som vi var tveksamma till. Mamma kunde stå och laga flera olika rätter till middag bara för att det skulle passa alla. Så när jag började skolan var det ju det där hemska med konstig mat i skolbespisningen. Jag vågade inte gå dit utan fick av någon anledning dispens för att gå hem och äta. Men en gång under lågstadiet skulle jag prova en vecka att gå dit och det hjälpte inte mot min skräck precis. Jag satt där och det låg något konstigt som jag inte kände igen på tallriken som jag absolut inte vågade röra. Sen var man tvungen att räcka upp handen och fråga om man fick slippa maten och då sa vakthavande ”Nej, men ät lite till du”. Då hade jag ju inte ens vågat smaka! Varje dag den veckan slutade med att jag satt sist kvar i den stora matsalen med tårarna droppande ned på tallriken, för rädd för att äta och för rädd för att gå därifrån. Till slut kom det någon mattant och förbarmade sig över mig och sa att jag fick gå.

Det där hängde i hela skoltiden. I högstadiet och gymnasiet åt jag väl i skolan nån gång ibland, när det var rätter jag visste jag gillade. Min oro när jag skulle åka bort nånstans gällde alltid vad det skulle bli för mat. När jag var riktigt liten gick det bra om pappa satt bredvid och tog hand om det jag inte vågade äta, men när jag blev större var ju inte det nån option längre.

En början till rehabilitering var första terminen på förskollärarlinjen. Jag började med 10 veckors praktik på ett dagis. De visste naturligtvis inget om mina problem och jag höll god min. Det blev ren regressionsterapi eftersom barnen var tvungna att smaka lite lite grand av allt och jag befann mig i samma båt. Helt plötsligt hade jag smakat både pölsa, blodpudding, ärtsoppa och annat konstigt jag inte ätit förut.

Sen har jag kämpat med detta under alla år. Idag är det inte längre så socialt handikappande som när jag var ung, för nu kan jag hålla god min och smaka på rätt mycket, men däremot har det utkristalliserat sig vissa saker som jag absolut inte tycker om, trots att jag försökt. Det är t ex allt som är inlagt – det måste ha med vinägern att göra. Ketchup, senap, rödbetor, sill, inlagd gurka, majonnäs t ex. Går bort. Jag kan också för mitt liv inte äta ost på en smörgås eller såna där andra ostar med mögel och sånt på. Gratinerad ost däremot på exempelvis varm smörgås, tycker jag är jättegott. Jag äter hellre vanlig husmanskost än ”modern” mat. Soltorkade tomater, chèvre och ruccola är inget för mig med andra ord.

När jag gör framsteg blir jag mallig. Jag minns fortfarande första gången jag åt indiskt i London för några år sedan – och tyckte det var skitgott! Men det finns så mycket som jag aldrig vågat smaka. Och ofta kan jag säga att jag inte tycker om nåt fast jag aldrig smakat. Sushi är en sån grej. En del som jag smakat och inte smakat finns på den här listan.

Å andra sidan älskar jag god mat och klarar mig inte utan det. Jag tycker mat tillhör livets glädjeämnen. Men jag lagar den helst själv då.

Tags: bloggtema, mat, utmaning

Jag har nyligen läst ut Henrik Fexeus bok ”Konsten att läsa tankar” som handlar om hur vi kan lära oss att tolka våra medmänniskors ickeverbala uttryck och dra nytta av detta (på ett positiv sätt alltså).

I boken börjar han med att tala om att skapa rapport med andra. Inte ”rapport” som i nyhetsprogrammet utan med franskt uttal: ”rappååår”. Du kan läsa lite mer om det här. Sånt här är otroligt intressant, tycker jag. Boken innehåller även massor av konkreta övningar man kan göra för att träna upp sin förmåga att läsa av människor, skapa kontakt och att påverka andra på ett ordlöst sätt.

Jag vet med mig själv att jag (förutom att använda en massa omedvetna och ordlösa sätt att skapa rapport med mina medmänniskor) ofta använder språket för att skapa rapport. Omedvetet lägger jag mig till med min motparts uttryck och sätt att tala för att få/ge en känsla av att vi har nåt gemensamt. Extra tydligt blir det när den jag samtalar med har en annan dialekt och jag inte kan låta bli att närma mig den dialekten i talet. Ett litet helsicke när man är musikalisk. Språkkänsla och musikalitet hör ihop, det är jag helt övertygad om. Det går ju bra så länge den andra människan inte tar illa upp. Ett sätt att se om jag fått connection med den andra människan är då att se om denne börjar ta efter mig i uttryck o s v.

Jämför till exempel med ett älskande par som ibland nästan kan ha ett internspråk. Jag och min sambo föll i början av vårt förhållande ofta in i ett speciellt tonfall när vi pratade med varandra – en grej som hade börjat när vi härmade ett synnerligen lustigt tal en människa på en fest hade. Det där var vår lilla gemensamma grej som ingen annan fattade. Ett sätt att bibehålla och stärka vår samhörighet. Att sen andra kanske inte trodde vi var riktigt kloka spelade liksom ingen roll.

Så till min reflexion:

Hur skapar vi rapport på internet? I sociala media, där vi varken ser eller hör varandra? Det enda som står till buds är i allmänhet det skrivna ordet (om vi för ett ögonblick bortser från videosnuttar och webcamchattar då). Det är liite svårare. Det är väl allmänt känt för oss gamla interneträvar att det väldigt ofta är upplagt för missförstånd. Skoj uppfattas som allvar, något seriöst sagt uppfattas som ironi eller tvärtom o s v. Allt för att vi inte ser eller hör den vi pratar med. Jag ser inte om ögonen signalerar lögn fast munnen talar sanning, herregud, jag vet inte ens om Tobbe 17, kanske i själva verket är PervoHugo 53!

På Twitter där jag allt som oftast vistas nu, har jag efter att ha läst ovannämnda bok, kommit att tänka på att här skapas rapport genom att man skriver i samma stil som den man vill skapa rapport med! Det var dagens stora spaning. Jag har kommit på mig själv med att göra det och jag ser att andra gör det. När man svarar på någons tweet, lägger man sig gärna till med lite av den personens uttryck och stil, helt enkelt för att skapa en känsla av gemenskap och samhörighet. För att visa att  ”hej, prata med mig, vi verkar vara av samma skrot och korn”. Det finns också de som är trendskapande, personer vars stil andra försöker härma för att bli lika populära och intressanta. Trendsättarna härmar inte andras stil, de bryr sig inte alls om detta utan kör sitt race.

Jag känner inte att jag kan ge några exempel på fenomenet utan att outa en massa namn, men jag hoppas att ni i alla fall förstår vad jag menar. Det här är säkert inget unikt för Twitter utan det gäller säkert inom alla sociala media, forum mm.

Vart vill jag komma med det här? Ingen aning. Jag tycker bara det är intressant att se vilka medel människan använder för att skapa kontakt med andra och att bli uppmärksam på det här kan kanske få en att upptäcka saker om sig själv också. Det har jag gjort i alla fall.

Tags: internet, språk, twitter