Aug 19 2010
Jag har helt plötsligt sett en massa scener och bilder i mitt huvud från min barndom. Alla utspelar sig hos mormor och morfar i Norrviken utanför Stockholm. Detaljer i huset, sånt vi brukade göra där, mat som åts, ord som sades. Är det ett ålderstecken kanske – att börja minnas sin barndom igen? Hur som helst känns det som att jag måste skriva ner allt jag minns, göra något av det. Jag vet inte i vilken form eller hur men snart i alla fall. Innan det glider undan igen.
Aug 18 2010
Jag har ägnat en del av kvällen åt lite tiltshiftning. Bra eller dåligt resultat är jag inte riktigt kapabel att avgöra. Men det är roligt. 
Jag tar gärna emot åsikter.
Bilderna är som vanligt klickbara för större storlek
Eden Project i Cornwall
Kajen i Dartmouth
Kingswear mittemot Dartmouth
Oxford
Aug 14 2010
Nästa dag började vi med att utforska närmaste omgivningen. Dartmouth visade sig vara en synnerligen trevlig liten stad! Den ligger precis vid kusten, men har ingen badstrand och därför slipper man den sortens turistattraktioner. Det finns en del städer i England som är hemska, t ex Skegness. Där har man en lång strand mitt i stan med en lång strandpromenad, fylld med snabbmatställen, spelhallar, åsneridning, stim, stök och fylla och gärna ett tivoli också. Blää. Dartmouth var inte alls så, utan mer en stad som besöktes av båtfolk i både större och mindre båtar. Det fanns en massa gammal härlig bebyggelse och en äldre kaj (en del av den syns på bilden nedan) där man t ex spelade in Onedlinjen på 70-talet. Stan var fylld med härliga restauranger och små butiker med lagom gångavstånd till allt.
Vår lägenhet låg i ett hus från 1600-talet som hette Wreck House, för det var byggt av gammalt skeppsvirke.
Wreck House inringat
Mot gatan med havsutsikt låg en lägenhet som kallades ”Foredeck” och det var inte den vi hade (tyvärr) utan vår kallades ”Updeck” och låg in mot gården högst upp i huset. Mr Tozer som hyrde ut, bodde själv på mellanvåningen. Man gick in på gården genom en portal och möttes av den här fuktiga grönskan. Allra längst upp ovanför burspråksfönstren ser man fönstren som hör till vår lägenhet, som bestod av ett litet kök, ett vardagsrum, badrum och sovrum. Allt var helt ok, utom köket som kändes lite fuktigt eftersom det låg direkt ovanför ”hallen” som hade bergväggen som vägg. Sen fick man gå upp för en liten, liten spiraltrappa direkt upp i köket. Det kändes att det var ett gammalt hus – golven lutade och så där, men som sagt, helt ok standard annars. Huset man ser längst upp i bild ligger alltså på gatan ovanför vår gata. Växtligheten klänger på bergväggen.
Innergården
Exakt i en sån här stad skulle jag vilja bo. Exakt.
TweetAug 14 2010
Nu ska jag förklara varför satellitnavigatorn helt plötsligt fick byta namn. När vi lämnade Lyme Regis halv elva på kvällen, hade vi ca 10-15 mil kvar till Dartmouth och lägenheten. Vi hade programmerat in adressen och Sexy Sally förde oss tryggt fram på färden. Trodde vi. Vi hade räknat med att vara framme vid midnatt ungefär. Vi började närma oss Dartmouth och nu var det kolmörkt i bilen så kartan hade jag för länge sedan lagt ifrån mig. Helt plötsligt kom dock ett ”turn left” när jag absolut inte tyckte det skulle komma. Men jag var osäker så vi fortsatte. När vi började komma in mot staden Paignton sa jag att det måste vara fel för nu skulle vi komma på fel sida om river Dart och enda vägen över till Dartmouth var med färja från Kingswear. Jag uttryckte min skepsis mot att färjan skulle gå så här sent, men sambon var envis. ”Det är väl klart att det går färja, annars skulle den väl inte visa oss den här vägen.” Och vi åkte. Och åkte. Halv ett stod vi med bilnosen i vattnet nästan och tittade över mot Dartmouth på andra sidan. Inte fan gick det nån färja så där sent. Sista gick klockan elva på kvällen. Det var bara att åka samma väg tillbaka igen. Under tystnad. Vi var rätt trötta vid det här laget. Strax före två på natten parkerade vi på gatan utanför lägenheten, drog upp bagaget och kastade oss i säng.
Den rödsnitslade vägen är alltså den vi åkte fel. Fram och tillbaka samma väg tog en bra stund kan man säga. Grönsnitslade vägen var den vi skulle ha åkt. I mil kommer jag inte ihåg hur långt det var, men det kostade ju oss över en timme i alla fall. Vi fick senare reda på att det här var ett mycket vanligt fel folk råkar ut för här. Satellitnavigatorn visar som en fin väg över vattnet oavsett vilken tid på dygnet man kommer och vi är inte de första/enda som snopet stått och sett över på andra sidan!
TweetAug 08 2010
Ytterligare några bilder från Lyme Regis. Om man är lycklig ägare till en sån här liten badhytt så kan man tillbringa fina dagar vid stranden här. Hela familjen/släkten sitter i eller utanför hytten som är inredd med allehanda nyttigheter såsom kokplatta för tekokning, lite stolar och bord och alla bra-att-ha-grejer man kan behöva när man är och badar. En fin sån här barre kan kosta upp till nån miljon att införskaffa, beroende på skick och läge naturligtvis.
Läckert pastellfärgade små godisbitar
På piren fanns erbjudanden om allehanda äventyr. Krabbfiske, segling, makrillfiske – allt möjligt. Vet inte om jag skulle våga åkt med Harry dock…ser lite scary ut.
Aug 04 2010
Jag skulle ju haft med måsen truten i förra inlägget och försökte lägga två bilder bredvid varandra. Det visade sig övergå mitt förstånd, eller så går det inte, så nu lägger jag bilderna under varandra som jag brukar.
Hungrig trutjävel
Överallt i stan hittade man små uppmaningar att inte mata de små liven och om man inte var försiktig snodde de helt sonika maten från folk.
Varningstext. Mata för i h-e inte måsfåglarna!
Uppdatering: Mia* påpekar mycket riktigt att det är en gråtrut på bilden.
TweetAug 03 2010
Från Oxford gick alltså färden ner mot södra England på lördag förmiddag. Målet var Lyme Regis som ligger i Dorset. 20.30 skulle John Otway spela i en liten lokal där och vi fick några timmar att slå ihjäl på stan innan det var dags att dra sig mot spelstället. En strandpromenad hann vi med, med en glass i solen medan en mås slängde lystna blickar på våra strutar.
För den som aldrig sett eller hört John Otway är det svårt att förklara varför han är så bra. Hans show är nåt slags mellanting mellan ståuppkomik och konsert, med inslag av gymnastiska övningar. Han har lyckats få 2 hits under sin karriär vilket han ständigt framhåller. Han spelar inte så jävla bra, sjunger hyfsat och är totalt galen. Jag filmade en låt, men fick naturligtvis inte med nåt kul, utan det blev ”Josephine”, den enda låten han brukar framföra någorlunda seriöst.
När jag la upp mitt klipp hittade jag faktiskt flera från samma spelning som någon annan lagt upp, så här kommer ett annat, mer typiskt Otwayskt nummer:
Klockan halv elva på kvällen åkte vi sedan mot Dartmouth och räknade med att det skulle ta 1,5 timme ungefär. Det var efter den färden som vår nyinköpta satellitnavigator fick byta namn från ”Sexy Sally” till ”Tyskhoran” (förlåt alla tyska prostituerade) eftersom Navigon är ett tyskt märke.
TweetAug 02 2010
Årets semesterresa började i Oxford där vi skulle besöka våra vänner Simon & Anna ett par dar innan det var dags att dra vidare till Devon. De jobbade visserligen, men vi var välkomna ändå. Och visst kunde vi sysselsätta oss själva på dagtid. Vi anlände på onsdag kväll. På torsdag åkte vi först till Bicester Village. Jag hittade inget alls, men det var kul att kolla på allt. Greven shoppade en del, bl a en höst/regnjacka egentligen gjord för jägare! Vi har skrattat gott åt de jättestora innerfickorna, s k ”poacher’s pockets”. Där ska man alltså trycka ner fasanerna man tjuvskjutit. Jag kan väl tillägga att Greven aldrig varit i närheten av att börja jaga…
Dagen därpå gav jag mig fasen på att vi skulle vara lite kulturella för en gångs skull och när man är i Oxford kan man ju titta på nånting som hör till universitetet. Vi valde The Bodleian Library, där vi gick en guidad tur på eftermiddagen. Det fick bara vara 13 personer åt gången och guiden fick viska när vi var där inne. Man kände verkligen historiens vingslag bland de uråldriga läderbanden, samtidigt som det är ett fungerande bibliotek där folk jobbar. Man får inte ta med sig böcker härifrån, utan man får läsa på plats.
Mr Bodley himself
Biblioteket består av flera imponerande byggnader och en stor del av det finns under jord. Om man betänker att de idag har ca 10 miljoner böcker så…
En av biblioteksentréerna
Vår värd var en aaning stressad. Han skulle försöka äta lunch med oss på stan på fredagen, men fick lov att ställa in p g a en utryckning till en annan stad. Han är chef för fem half-way hostels för såna som släppts från fängelser och hade jour och extra stressigt eftersom de andra cheferna hade semester. Telefonsamtal långt in på nätterna och till lördag frukost fick han telefon. Han lyssnade och sen hörde vi honom fråga: ”What kind of knife?” Ja, på den vägen var det mest hela tiden, men vi hann prata och umgås en del med dem i alla fall.
På lördag morgon åkte vi ner mot södra England för en mellanlandning i Lyme Regis i Dorset för en liten spelning med John Otway. Sen skulle vi åka vidare till lägenheten vi hyrt i Dartmouth.
Klicka gärna på bilderna för att se dem större.
TweetJul 10 2010
Det här fick jag i min mail nyss. Jag bara älskar automatöversättningsprogram!
”Rubrik: Trevligt att träffas
Trevligt att träffas Hur mår du idag?, Mitt namn är Karin 5,7 Höjd, mässa i slutförandet, jag såg din profil idag på (boktipset.se) och efter att ha gått riktigt det jag flyttades med kvaliteten jag hittade i din profil, vilket gör att jag blev intresserad av att veta dig mer. men jag kommer vilja att ni inte denna sträcka, ålder eller färg dosen ingen roll, men vad maters är kärlek och förståelse och att vara ärliga mot varandra. Jag kommer att vilja att ni kontaktar mig riktigt min direkta postadress så att jag ger dig min bild och berätta mer om mig (xxxxxxxxx) Jag har något mycket viktigt att berätta you.Good att höra från dig, (xxxxxxxx) Din dröm kärlek. ”
—
Goddag yxskaft.
TweetMaj 23 2010
Varje gång vi kommer till byn så fylls mitt hjärta av en speciell känsla. Älven, husen, de slingrande byvägarna. Här skulle jag kunna tänka mig att bo. Om det inte var för långt till jobbet, om inte om och så vidare. Men inte i torpet. Där går det inte att bo. Det är för sunkigt, ligger fel, har ingen el sen svärmor sade upp den, har inget vatten och avlopp och så vidare… Det skulle kunna bli en hyfsad sommarstuga om man rustade upp den, men idag känns det enbart sorgligt att öppna dörren och känna den unkna källardoften. Det enda som är magiskt här är de naivistiska akvarellerna som smyckar väggarna som en sorts tapeter. Spelkvinnan, grevens farmor bodde här så gott som hela sitt liv. Här bodde hon. Det är ofattbart. Och med ett barn också. Tänk. Ett stort och ett litet rum. Inga moderna bekvämligheter.
Men någonting särskilt är det med byn. När man åker träbron över älven, cyklar till kulturcaféet och äter kladdkaka, äter thaimat på Pönkun, badar i den kalla sjön. Här skulle jag kunna leva. 
(Bilderna tagna med iPhones Hipstamaticapp, därav den blå tonen)
Tweet