Jun 12 2009
Alkohol
Mymlan på Bloggvärldsbloggen manar denna vecka till samling runt temat alkohol. Ja, det finns väl inte mycket som rör upp så mycket känslor som just alkohol. Jag har funderat i flera dagar nu och vet knappt var jag ska börja, men enklast är väl att börja från början.
I mitt barndomshem förekom ingen alkohol över huvud taget. Mina föräldrar är stenhårda nykterister och IOGT-are och den äldre generationen drack inte heller. Det bäddade ju naturligtvis för ett fint litet tonårsuppror och 13,5 år gammal drack jag för första gången. 2,5 33-centiliters mellanöl. Och blev full såklart. Sen minns jag tonårstiden som ett evigt smusslande och smygande för att inte föräldrarna skulle komma på mig med rökning och drickande. Man sov över hos kompisar om man skulle festa eller skärpte sig som tusan om man kom hem lite onykter. Och de var rätt godtrogna. Sen flyttade jag hemifrån innan jag fyllde 17 och då var jag fri kändes det som.
Fester i min ungdom på det glada 70-talet bestod inte av några tjusiga middagar med vin, utan en fest betydde att man gick hem till någon som var solo, medförandes en kasse öl. Eller sprit. Grogg drack man ibland, typ rom och coca-cola, för jag var inte så värst förtjust i öl.
Och vad jag minns var enda syftet med att dricka att bli berusad. Inte fan drack man för att det var gott! Idag kan jag tycka att det är riktigt gott med ett glas rödvin till köttbiten men då var det absolut inte det som var viktigt.
Sen flyttade jag till stan där jag bor nu, träffade den som sedan skulle bli min man när jag var 18, men festandet fortsatte ganska rejält. Även en del annat kom in i bilden. Vid 23 fick vi barn och därmed var den tiden förbi. Tyckte jag då. Det kändes helt naturligt att lugna ner sig. Tyvärr hade väl min sambo inte direkt samma åsikt.
*tidshopp* och 24 år senare lämnar jag ett äktenskap som sakta men säkert ätits upp av alkohol. Ett dolt missbruk som varit för lätt för att ge alltför stora konsekvenser men som till slut dödade kärleken och fick mig att ge upp. Men när jag lämnade visste jag fortfarande i stort sett ingenting om alkoholism och medberoende. Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag försökt lämna långt tidigare. Jag trodde att jag kunde göra något, att jag kunde hjälpa, att jag genom tjat (?) kunde få honom att avstå, att jag genom att hjälpa till att dricka upp lite av alkoholen kunde få honom att dricka mindre, att jag genom att hälla ut spriten kunde… ja - och så vidare. Nu vet jag att man inte KAN göra något. Den beroende måste till syvende och sist inse sitt problem och söka hjälp.
Idag är mitt förhållande till alkohol mest negativt. Mitt eget intag har minskat till ett minimum av flera orsaker:
1. Jag har själv haft tendenser till att ha svårt att sätta stopp i tid när jag festar och många gånger i vuxen ålder har jag blivit för full och gjort bort mig och blivit för dålig och spytt hela dagen efter. Det är inte sunt.
2. Jag har genom min hjärntumör på senare år fått ett naturligt stopp eftersom jag när jag börjar bli berusad genast börjar se dubbelt. I vanliga fall kompenserar jag dubbelseendet med ögonmusklerna men om man blir lite full klarar inte musklerna av det. Hur många “skojiga” skämt det än har genererat så är det faktiskt inte särskilt kul.
3. Jag lever idag med en nykter alkoholist och det känns inget roligt att inte få någon puss för att man luktar sprit. Och han har dessutom fått mig att se hur oerhört fåniga och dryga folk för det mesta är när de är fulla.
4. Jag ser gång på gång, både i den närmaste kretsen och lite vidare omkring, vilka fruktansvärda tragedier som utspelas i alkoholens namn gång på gång. Våld på stan, rattfyllor med svåra konsekvenser, sjukdomar, skilsmässor, you name it. Är det verkligen värt det? Jag tycker inte det.
Vad man ska göra åt problemet vet jag dock inte. Min egen medberoendeproblematik får jag väl kämpa med hela livet. Vi svenskar har en ångestfylld inställning till sprit. Vi tillhör brännvinsbältet där traditionen alltid bjudit oss att dricka oss fulla när vi dricker. Nu vill vi även vara lite kontinentala och tjusiga och dricka vin till maten i veckorna. Det säger sig självt att ekvationen inte går ihop. Spritromantik är nåt av det värsta jag vet och vuxna människor som skryter om hur fulla de varit är enbart patetiskt.
Mer information, föräldraansvar och en syn på alkoholproblem som inte stigmatiserar den drabbade tror jag på. Idag betraktas ofta alkoholism som ett slags karaktärsfel som man kan komma tillrätta med genom att “skärpa sig”. Läs vad Nemo briljant skriver om just den biten. Han säger det så bra.
Andra bloggar om: alkohol
Tack för en modigt naken postning. Och för återlänken.
Den är kvitterad
Jaså, du var så pass ung när du fick barn? Jag trodde du var äldre. (Hur nu det skulle gå ihop med åldrarna på dina barn…) Kanske trodde jag bara att du hade ett sånt där välplanerat liv där man gjorde allting i rätt ordning.
Äldsta fyller 27 i år så… och när jag var 23 var det inget särskilt med att få barn i den åldern. Det är nu för tiden man är en “ung mamma” då. Jag gjorde inget i “fel ordning” vad jag kan se. Jag hade ett fast förhållande, var klar med svirandet, jag hade gått färdigt min utbildning och hade jobb. Det var mer än välkommet. Det enda vi inte hade var väl hus då (om det nu ska höra till ordningen).
[...] en nykter alkoholist som skriver till de som dricker och vill sluta dricka men inte kan. Och knusselbo om medberoende och sitt eget drickande. Knusselbos beskrivning är den som ligger närmast mina egna [...]
Hej!
Bra och vettigt skrivet! Skönt att höra att det ändå finns folk som *INTE* lever i förnekelse och som kan resonera kring det här med alkohol och alkoholvanor. Och inte minst medberoende.
Så lätt att man *idealiserar* allt kring alkohol, men är det någon som har problem eller dricker för mkt för ofta, så är det inget det talas om…..eft *DET hör till kulturen* (som student etc.)…..
Själv har jag valt bort allt som har med alkohol att göra, inte minst fest..
Många tycker väl man är konstig. Men idag har man chansen att välja hur man själv vill leva sitt liv.