Nov 15 2009
Om inte berget kan komma…
…till Mohammed så får väl Mohammed komma till berget. Igår bokade jag en flygresa till Barcelona 18 – 21/12. Jag har troligtvis inte alls tid att vara borta från jobbet de där två dagarna före jul då det brukar vara extra hektiskt, men det skiter jag faktiskt i. Jag ska hälsa på dottern och nu har jag bestämt och bokat icke ombokningsbart så nu är det bara att gilla läget. Greven ska åka till England den helgen och helt plötsligt fick jag idén. Vad fasen, kan han så kan väl jag också? Och Norwegian hade billiga biljetter (som visserligen hann gå upp lite i pris medan jag funderade på saken). Torsdag eftermiddag tar jag tåg till Arlanda, sover över på hotell och åker på fredag morgon. Det är skönt att inte behöva åka hemifrån mitt i natten och köra vägrar jag att göra.
När jag hade bokat klart allt igår slog det mig! Jag har ju flugit otaliga gånger men av någon anledning aldrig ensam. Trots min höga ålder. Vem ska jag nu hålla i handen vid start och landning? Jag brukar krama Grevens hand lite så där krampaktigt just i de ögonblicken. Men vad fasen. Jag är ju stor flicka nu. Det ska bli jätteskoj. Och att träffa M förstås. Det ser jag fram emot. Julshoppa lite kanske?
Vilken härlig beslutsamhet
Nå, ett par dagar funderade jag innan jag bokade i alla fall. Dumt nog eftersom priset hann gå upp. Men det är rätt billigt ändå.
Ju mer sällan jag flyger, desto hållbarare hand måste jag hålla i vid start och landning.
Men! Jag har kommit på lösningen när jag måste flyga ensam: sudoku!
Vips, är jag inne i rutorna och siffrorna och schwopp, kan jag inte fokusera ett dugg på krascher.
@Lotten *haha* Jag brukar intensivstudera nån liten folder eller tidning som brukar ligga i facket på stolen framför en. Det hjälper också!